Los Angeles är på många sätt en stor reklamskylt. Los Angeles är på fler sätt ett mecka av mänsklig, individuell virtuositet. Staden har en volym högre än något annat ställe jag varit på har haft. Bilarna står för det mesta av det, men de tusen olika personligheterna ljuder tydligast. Det är som att någon bara låter musiken vara på hela tiden, och ingen bryr sig. Man får en härlig känsla av att staden lever och pulserar. Bilder och videofilmer från gårdagens eskapad har satts i rullning och produceras troligtvis här på sidan inom kort. Puss och kram/ Aron
211.
11.2.12
4.2.12
2.2.12
Estländsk drevjakt och populärlitteratur från danska knasiga orakel.
Jag har ingenting av värde att säga om de två fascinerande fenomenen jag nämnde i rubriken. Men, jag har eventuellt skapat intresse för kommande nonsens.
Andra veckan hade mer bråttom än vad osten på mina taquitos har att smälta. Utan att överdriva så tror jag att den här skolveckan var max två dagar lång. Två veckor senare så har retoriken bytt riktning. Som följd så har ingen sagt åt mig vad jag får och inte får göra. Hur ska jag nu överleva? Jag har tusen svar på den frågan. Det bästa svaret är nog Cormega. http://www.youtube.com/watch?v=N7dqhq9hy8k
Bevisligen en verklighet obekant min egen. Detta är av mindre betydelse då det inte finns något facit för vad vi greppas och berörs av. Nämnda rapartist förtjänar en guldmedalj då han ger mig glasögon att se precis den värld han kommer ifrån. Inget jävla skitsnack om guldkedjor, spyfärdigt statussnack, stora snoppar och feta hus. Precis såhär bra kan hiphop vara. Ovärdeligt.
På actingklassen fick jag entra scenen och förklara mitt nu. Intressant upplevelse med tanke på att jag aldrig haft någon riktig aning om var i livet jag befinner mig, eller vart jag är på väg för den delen. Skönt att prata inför klassen dock, och mitt mål är att välkomna dylika situationer i framtiden. Att leva i nuet känns för tillfället som den universella sanningen, att skapa minnen för var dag som går. Minnen är något som förblir, och jag kommer straffa mig själv om jag någonsin kommer på mig själv att jag inte skapat miljoner av dem när min tid här är över.
Så från en tillfreds USA-Aron önskar jag er lycka till tills vi hörs igen!
211.
Andra veckan hade mer bråttom än vad osten på mina taquitos har att smälta. Utan att överdriva så tror jag att den här skolveckan var max två dagar lång. Två veckor senare så har retoriken bytt riktning. Som följd så har ingen sagt åt mig vad jag får och inte får göra. Hur ska jag nu överleva? Jag har tusen svar på den frågan. Det bästa svaret är nog Cormega. http://www.youtube.com/watch?v=N7dqhq9hy8k
Bevisligen en verklighet obekant min egen. Detta är av mindre betydelse då det inte finns något facit för vad vi greppas och berörs av. Nämnda rapartist förtjänar en guldmedalj då han ger mig glasögon att se precis den värld han kommer ifrån. Inget jävla skitsnack om guldkedjor, spyfärdigt statussnack, stora snoppar och feta hus. Precis såhär bra kan hiphop vara. Ovärdeligt.
På actingklassen fick jag entra scenen och förklara mitt nu. Intressant upplevelse med tanke på att jag aldrig haft någon riktig aning om var i livet jag befinner mig, eller vart jag är på väg för den delen. Skönt att prata inför klassen dock, och mitt mål är att välkomna dylika situationer i framtiden. Att leva i nuet känns för tillfället som den universella sanningen, att skapa minnen för var dag som går. Minnen är något som förblir, och jag kommer straffa mig själv om jag någonsin kommer på mig själv att jag inte skapat miljoner av dem när min tid här är över.
Så från en tillfreds USA-Aron önskar jag er lycka till tills vi hörs igen!
211.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)